Från min ritbok.

Blodigt allvar.

Jag har nu, till slut, lyssnat på Liv Strömqvists totalt fantastiska sommarprat. För er som inte lyssnat på det som finns det här.

Livs historia fick mig att tänka på min egen pre-menstruella existens och hur jag som 13-åring resonerade kring detta.

När jag började sjuan gick det ett rykte om en tjej på en annan skola, ryktet var att hon glad i hågen gått till skolan en dag iklädd vita jeans och plötsligt hände DET, hon fick helt out of the blue monster-mens som fullkomligt vällde ut och blodade ner hennes vita byxor i rumpan - något hon dessutom inte märkte förrän långt senare då skammen och förödmjukelsen redan var ett faktum.
Jag vet inte om ryktet var sant, vad som däremot är sant var att denna berättelse satte total skräck i mitt då 13-åriga huvud.
Jag tänkte på tjejen i mensbyxorna ofta, på hur fruktansvärt det var - kanske det värsta som kunde hända - och vad jag själv skulle gjort om det var jag som var den drabbade. Det jag kom fram till var att det i en sådan situation endast fanns en lösning - nämligen att byta skola och aldrig mer träffa någon av de som kunnat få en skymt av eländet. Fly och aldrig se tillbaka - den enda räddningen. Jag funderade också mycket över hur framtiden efter ett sådant trauma skulle se ut, vad jag kom fram till där var att livet mer eller mindre var över. En sådan sak var inget folk skulle glömma, man skulle för alltid vara den fruktansvärt äckliga tjejen som gick runt en hel dag i skolan med blodig stjärt och tvingade sina mensångor på alla i sin omgivning. Förmodligen skulle denna livslånga stämpling även komma med ett utlämnande öknamn såsom "röda faran" eller "Bloody Mary", vilket gjorde det hela än mer fasansfullt.

I Kamratposten, som jag (precis som alla andra kids på 90-talet) prenumererade på, stod det spaltmeter om hur man på bästa sätt skulle berätta för sin mor (något som av någon anledning var en viktig del av processen) att man fått sin första mens utan att samtidigt gå under av förödmjukelse. Med tanke på den totala mensskräck jag vid det laget byggt upp funderade jag väldigt mycket över hur jag själv skulle kunna tackla denna fråga.
Jag minns att jag äcklades av mig själv och av tanken på vad som när som helst skulle kunna hända med min kropp och framförallt tanken på att dela detta äckel med min mor - något som för mig kändes totalt incestruöst.
Min största skräck var att min mor skulle bli själaglad och utropa något i stil med "Åååh, äntligen är du en kvinna!" och typ göra en tårta för att fira och sedan ringa runt till vänner och bekanta.
Jag tyckte det var äckligt och motbjudande att "förvandlas till kvinna", som någon slags metamorfos man skulle gå igenom där ens kroppsdelar plötsligt betydde en massa olika saker och man inte längre hade kontroll över vem som tittade på dem, hade åsikter om dem eller på vilket vis de fick omgivningen att reagera. En känsla jag för övrigt känner väldigt starkt än idag, exempelvis i situationer där man av olika anledningar tvingas springa eller hoppa och gravitationen gör att ens bröst guppar i motsatt riktning. Ur kroppsmedvetenhetssynpunkt (ja, det är ett ord) finns det INGET som gör mig mer obekväm än när mina kroppsdelar (och i förlängningen jag) blir sedda ur ett sexualiserat perspektiv mot min vilja - när åskådaren bestämmer sinnesstämningen och det hela är utanför min kontroll utan att jag har något som helst att säga om saken. Detta har i sin tur fått mig att många gånger allvarligt fundera på att operera bort mina bröst, men det är en helt annan historia.

I vilket fall, gick jag och funderade och oroade mig över denna oundvikliga konfrontation som sakta men säkert kom närmare för varje menlös dag som gick. Jag tänkte huruvida jag antingen skulle gömma min mens och ha den i smyg utan att min mamma märkte det eller om jag skulle berätta det hela sådär i förbifarten så hon inte hann reagera; "Du mamma, jag drar till stan nu och checkar den nya kollektionen av pennor och suddisar inför vårterminen, förresten har jag mens också, hejdå!". Jag drömde mardrömmar om hur jag skulle lyckas införskaffa mensskydd utan att bli påkommen av omvärlden och såg med fasa scenariot framför mig där kassörskan sträcker sig efter micken och ropar ut i högtalarna "Kalle, kan du kolla hur mycket Libresse Maxi trosskydd för extra riklig och klumpig mens kostar? Vi har en tjej här som vill konsumera!"

Well, som tur är  känner jag inte längre denna fruktansvärda ångest och äckelkänslor inför min menstruationscykel (även om den obekväma känslan/skammen av att ha yttre kvinnliga attribut såsom bröst fortfarande lever kvar) men skräcken jag som 13-åring kände inför min egen kropp och tanken om hur äcklig den var säger något viktigt om hur samhället är uppbyggt och om vad det enligt denna struktur bör innebära att ha och leva i en kvinnokropp.

Som 14-åring märkte jag dock att det fanns EN stor fördel med att blöda yppigt ur sin vagina - nämligen att man slapp medverka på gympan utan vidare frågor eller intyg från föräldrarna. Sade man de magiska orden "Jag har mens." blev man illa kvickt förpassad ut ur gymnastikkomplexet utan vidare frågor, för det säger ju sig självt att man inte kunde gymnastisera med blod forsande ur skrevet, än mindre stå och mensa ner hejvilt bland sina klasskamrater i duschrummet. Att prata om mens som något normalt och naturligt existerade inte (förutom hos skolsyster), detta gjorde att jag hur lätt som helst kunde ha mens varje vecka utan att läraren höjde på ögonbrynet. Hellre en elev som fick IG i gymnastik än att behöva ta en diskussion om dennes abnormalt frekventa menstruationer.

Så var det 1997, jag vet inte hur det ser ut på grundskolor idag, men en sak är säker; om jag någon gång får en dotter (eller en son eller vad som helst för den delen) ska vi tillsammans bada i mensblod redan i toddlerstadiet och scrap booka menstruationcykler över hela väggarna! Jag hoppas även av hela mitt hjärta att det vid det laget (för vi snackar troligtvis om sådär 20 år fram i tiden) inte längre finns några tv-reklamer med genomskinlig blå vätska för att skydda känsliga tittare från det fullständigt onaturliga äckelkaos den kvinnliga kroppen hotar att utsätta omgivningen för vid varje given tidpunkt.

Och med det sagt bjuder jag härmed på en dokumentär bild från min förra menstruation, var så goda!

Och för er som tycker sånt här är lite läskigt kommer här en censurerad version (Aftonbladet-style).

Mera mens på internet:
There will be blood

Höj volymen!

Jag tackar Foujan Rouzbeh och hennes fantastiska debattartikel för inspirationen till bilden här ovan. 

Så hur har vi det idag? Gränspolisen jagar papperslösa i lokaltrafiken och leggar människor "för att de inte har lampa på cykeln" (som om en cykeltur någonsin varit en normal anledning till att kunna identifiera sig) och "råkar" i processen ägna sig åt en rasprofilering som skulle göra allas vår kraniemätande pionjär till förfader Carl von Linné stolt. 

Partier som tidigare tagit klart avstånd från Sverigedemokraterna och deras politik försöker nu närma sig densamma som någon slags skruvad strategi mot främlingsfientlighet och rasistiska strömningar samtidigt som Tobias Billström flirtar med den högerextrema opinionen.

Bra jobbat! Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att denna strategi inte kommer leda till ett snuttegulligt humant samhälle där my little ponys skuttar över gatorna, regnbågar prunkar över varje soligt bostadsområde, förortsbarn och Södermalmskids hopssastegar hand i hand till närmaste glassbar och där förvirrade Sverigedemokrater genomgår en själslig makeover och fångas upp av godhjärtade moderater med solig människosyn. Vad som däremot sker är att man bekräftar deras världsbild - i ett desperat försök att vinna över några extra röster och i bästa fall utarma deras parti.
Ja, vad ska man säga? Way to go! Ni har slitit ut era ryggrader, svingat dem glatt över huvudet, bugat er och låtit de högerextrema vindarna blåsa fram och bajsa er i ansiktet! Jag saluterar eder! Tyvärr är det inte ni som drabbas värst, ni spelar med andra människors liv som insats. 

Nej, men allvarligt talat. Människor som flyr för sina liv och sedan lever gömda, till exempel i Sverige, lever ofta under extremt svåra omständigheter där instängdhet/hemlöshet, svält och ständig oro och rädsla för att bli hittad och deporterad är vardagsmat. De lever utan socialt skyddsnät och grundläggande rättigheter. Så varför väljer någon att leva så? Varför stannar människor i ett land där de far illa och deras mänskliga rättigheter blir kränkta? - Kanske för att alternativet är så mycket värre. Tänk på det. 

Jag avslutar detta inlägg med att citera herr Billström;

"Jag kommer fortsätta arbeta vidare i den anda som getts uttryck för och fortsätta utveckla en human asylpolitik."

Jag vet inte vilken anda han refererar till men visst låter det härligt? Jag tänker följa hans exempel och göra samma sak, bland annat genom att stödja kampanjen Asylrätt 2014, det borde du också göra!

Det var allt. Tack och på återseende.

Och glöm inte att skriva på: http://www.asylratt2014.se/Namninsamling.sv-SE

Mitt nya uppdrag! (Nej, jag är inte agent.)

Efter att jag i affekt skrivit texten (i mitt förra inlägg) om papperslösa barn och Janne Josefssons oförmåga att skrapa sig igenom den allra sköraste av ytor postade jag iväg den till Fria Tidningens debattsida. Det var något jag bara gjorde i förbifarten då jag tänkte att det kunde vara fint om människor läste den. Detta resulterade i (förutom att den faktiskt blev publicerad) att en väldigt trevlig ung herre ringde upp mig och frågade om jag kunde tänka mig att illustrera debattsidan i Skånes Fria Tidning - vilket jag förstås kunde tänka mig. Så nu mina pojksnärtor och gubbkärringar kan ni varannan vecka se mina teckningar och seriestrippar i tryckt form!

Och här följer denna veckas bidrag, en illustration till en debattartikel skriven av "Nätverket Rädda Vården" om vårdkrisen i Skåne.

Tack och hej.

Barnen som Janne Josefsson glömde - de papperslösa.

Janne Josefssons favoritsyssla måtte vara att väcka debatt. På senare tid verkar egenvärdet i att vara kontroversiell ha blivit huvudsyftet istället för att göra samhällsnyttiga poänger. Och om det är detta som är Uppdrag Gransknings syfte inom public service kan jag inte annat än att ge en eloge, då har man lyckats även denna gång när facebooks servrar håller på att kollapsa av (med all rätt) upprörda kommentarer om Jannes syn på barnfattigdom. Man kan ju fråga sig hur produktiv en timmes lång granskning av begreppsdefinitioner är. Även om det skapar debatt så har jag svårt att se hur vad som enbart verkar vara strävan att förminska ett samhällsproblem med hjälp av semantik hjälper någon. Det enda en sådan retorik kan leda till är osynliggörande av barn som faktiskt har det svårt. Allt för att de inte faller inom ramen för Jannes definition av frysande, fattiga barn. Hade kanske en liten, liten notis om eller åtminstone flukt på begreppet relativ fattigdom varit på sin plats? Men nog om det.

Jag vet att det under det senaste dygnet redan skrivits kilometervis kritisk analys om Jannes bristfälliga fattigdomsdefinitioner, men jag tänker skriva det här ändå; dels därför att jag inte, trots många lästa texter, funnit att just detta ämne tagits upp ordentligt (om alls), och dels för att det är viktigt, så även om det har tagits upp kan det finnas en vikt i att det görs igen.


Så, barnfattigdom som inte existerar. Vad hände med Janne Josefssons grävande journalistik? Med att se under ytan och bakom fasaden? Går inte Uppdrag granskning ut på att just djupdyka och rota fram det andra inte kunnat finna? Och om man då inte kan hitta något borde man inte omvärdera sin tes? - Letar jag efter fel sak på fel ställe? - Är mina definitioner kanske skeva? Kanske rent av tagna ur en fiktiv villfarelse?

Om jag i egenskap av vanlig civilperson stöter på det varje dag, är det inte då ett konststycke i sig att Janne med sina resurser och sitt tv-team (med sina förutsättningar och privilegier) inte kan (!) finna något?
Ett än mer häpnadsväckande faktum är hur de helt och hållet lyckas glömma en stor andel barn - nämligen de papperslösa barnen, de som inte finns i statistiken. De utan personnummer, folkbokföring och utan rättigheter och tillgång till det (om än bristfälliga) sociala skyddsnätet.
Hur är dessa barn inte relevanta? Borde kanske till och med huvudfokus ligga här om vi nu ska prata om barnfattigdom (vare sig den är relativ eller med absoluta definitioner)? Är inte  dessa barns liv tillräckligt relevanta för den svenska allmänheten för att tas upp? Är det för att de egentligen inte bör finnas här, ”inte finns här”, som vi inte behöver eller vill bry oss? Torde inte samtliga barns välmående vara ett allmänintresse i samhället? Ett gemensamt mål?

”Alla barn är lika värda! Alla barn ska ha samma rättigheter, länge leve barnkonventionen!” Var det inte så?

- Nej, inte i realiteten. För om inte staten erkänner en individs existens behöver tydligen inte du, media och synnerligen inte Janne Josefsson heller göra det. De får skylla sig själva, de får ju "följa lagen" om de vill synas, om de vill ha rättigheter som människor, om de vill existera på riktigt.
Handlar definitionen av vem som har det svårt, vem det ”är synd om” och vems historia som är värd att berätta egentligen om vem som, enligt den stora massan, ”får skylla sig själv”? Vem vi, allmänheten, anser ha rätt att kalla sig utsatt eller fattig? Där vi helt utan minsta tvivel kan gå med på att omständigheterna ligger utanför personens makt, där det helt och hållet var omständigheterna och inte denna familjs eller detta barns eget fel. För det är väl vad det handlar om? Skuldbeläggande. Hur många gånger har man inte fått höra något i stil med "De har ju valt!", "De borde tagit sig hit på ett annat sätt!", "De borde följt lagen!". Som om människor som flyr för sina liv vadar genom dignande möjligheter och valde det mest bekväma - att sitta gömd och instängd i en lägenhet i ett land de inte känner till och kanske få mat av någon aktivistgrupp som förbarmat sig över dem; "Så jävla skönt och enkelt!". Precis den uppväxt jag antar alla föräldrar med ickesvensk bakgrund önskar för sina barn. - För det är ju något de valt!
De har alltså - enligt staten, media och var och varannan svennebanan - valt sin fattigdom*. Inte tagit rätt chanser och gjort det bästa av sin situation. De har inte gjort lemonad av de jävla citronerna, istället har de slapphänt tappat frukterna på golvet, lojt råkat trampa på sagda utmärkta frukter och sedan slött övergett projektet för juicepressen stod för långt in i köksskåpet. För det är tydligen så Sverige med sin prestations- och krav-orienterade hållning gentemot människor i behov av stöd ser på det. Och om man ser på Janne Josefssons hållning till den rökande mamman kan vi väl anta att även han är på samma linje. Dessa människor är lata och opportunistiska. Tar chansen att leva det goda och enkla livet när det bjuds. Varför ska svenskarna hemma i tv-sofforna fälla en tår för barn som inte ens Sveriges konstitution bryr sig om? De har ju sina liv, egna problem, andra människor att bry sig om. "Vi måste ju ta hand om våra egna först!" annars rasar hela vår välfärd samman ”Allt det vi har byggt upp här!”.
Så brukar det låta, för rädslan och omhuldandet av de privilegier som är "våra" väger tyngre än instängda och rädda barn. Barn som inte vågar gå ut och leka på lekplatsen, barn som blir apatiska, barn som inte självklart kan gå i skolan eller få hostmedicin utskrivet när de är förkylda. Barn som inte kan ha ett McDonaldskalas på sin födelsedag eller har möjlighet att lära sig alfabetet med Bollibompa, barn som fått se fruktansvärda saker och inte har tillgång till professionell hjälp att bearbeta det. Barn som ryckts upp från allt de känner till, från sin tillvaro och sin trygghet, som inte har den lyxen att kunna veta, eller ens ana, om i morgon-natt kommer spenderas bakom samma vända persienner eller hos polisen. Som inte vet om de nästa månad befinner sig inlåsta på ett förvar i Kållered eller kanske på ett chartrat plan på väg till vad som kan innebära döden.
Dessa barn skänker inte Josefsson en tanke, han glömmer till och med bort att de finns. Det blir enklast så, inte ska medelsvensken framför tv:n behöva svettas i skålen med vickningschips, det blir ju så jobbigt i Aftonbladets kommentarsfält om folk ska bli upprörda och obekväma på riktigt.

Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur många papperslösa människor det finns i Sverige men enligt socialstyrelsen rör det sig om allt ifrån 10 000 - 50 000 personer årligen, av dessa är 2 000 - 3 000 barn. Dessa barn lever i ständig ovisshet om hur morgondagen och framtiden kommer se ut.
Sveriges välfärdsmaskineri är uppbyggt kring identitetshandlingar - för att få ta del av de finesser samhället har att erbjuda behöver du ett personnummer. Om man, som i papperslösas fall, inte har en användbar identitetshandling kan man således inte nyttja någon av de tjänster som kräver identifikation, såsom att gå till vårdcentralen, teckna en försäkring, låna böcker på biblioteket, åka tåg, ansöka om olika sorters medlemskap eller delta i kurser. Än värre - utan giltig ID-handling kan man inte söka lägenhet eller ett lagligt jobb.

Att leva som papperslös och gömd innebär alltså en rad begränsningar av vardagslivet och av personens möjligheter att utvecklas och må bra. Att ”inte existera” innebär ett försvårande av- och/eller avsaknaden av en hel rad vardagliga företeelser som vi andra tar för givet, som man inte ens visste sig behöva eller kräva förrän den dag man blir förnekad det.

Upptill rädslan att bli hittad, upptäckt, omhändertagen och deporterad till ett land där deras säkerhet inte kan garanteras lever många papperslösa barn mer eller mindre isolerade. Många föräldrar vågar inte låta sina barn gå i skolan på grund av rädslan att bli upptäckta, dessutom bestämmer varje enskild kommun huruvida de vill erbjuda skolgång för papperslösa barn, så denna möjlighet är inte alltid självklar.

Vad gäller kontakt med vården kommer förvisso nya regler att träda i kraft den 1 Juni i år vilka kommer ge papperslösa barn samma rätt till vård som andra barn. För föräldrarnas del kommer dock samma rättigheter som för asylsökande gälla, det vill säga ”tillgång till vård som inte kan vänta, mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning”. Man skulle kunna hävda här att barnens hälsa och välmående är starkt sammankopplat med hur föräldrarna mår, men tydligen är det inte tillräcklig grund för att öppna upp för lika vård för alla människor som befinner sig i landet. Det skall tilläggas att även här, oavsett rätten till vård, innebär uppsökande av densamma också risken att bli upptäckt, något som inte alla har råd att utsätta sig för.

När det kommer till det här med att ha ett normalt, värdigt liv med sociala kontakter, fritidsaktiviteter, jämnåriga kompisar och tillgång till kläder samt näringsnyttig mat blir det även här problem, var ska pengarna komma ifrån? Och om de finns, hur blir man då en del av de sociala aktiviteterna utanför hemmet utan att identifiera sig? Utan att det ställs frågor? Utan den ständiga rädslan att bli ”avslöjad”?
Som papperslös har man inte samma möjlighet att kräva sina rättigheter - att visa sig öppet och ta plats i det offentliga rummet (eller så fort man rör sig utanför det privata) innebär också risken att bli identifierad och på så vis sätts både ens egen och ens familjs säkerhet på spel.

Detta är vardagen för tiotusentals människor i Sverige, för tusentals barn i Sverige, oavsett hur Janne Josefsson väljer att definiera eller inte definiera fattigdom verkar det märkligt att han med sin pulserande grävande journalistik-ådra glömde bort eller inte ens hittade dessa barn i sin jakt på socialt utsatta.
Eller är journalistiken endast intresserad av problem som går att ta på, som finns, som man kan prata om utan att behöva ta i frågan om huruvida Sverige lever upp till FNs barnkonvention eller de mänskliga rättigheterna?

Vilken verklighet ska vi leva i? I den ”officiella”, bokförda verkligheten där dessa barn och deras familjer inte existerar? Eller i den verklighet där dessa barn lever mitt i bland oss här och nu?

Jag väljer det senare och jag föreslår att Janne Josefsson och alla andra också gör det.

Tack för mig.

Minna


*Jag valde att använda begreppet här i brist på annat kanske bättre lämpat/ej absolut begrepp att tillgå. (Alltid bra att förtydliga ifall Janne skulle kika förbi med invändningar.)


Vidare läsning och grupper du kan engagera dig i:

Tips om hur du hjälper gömda flyktingar (Flyktingbloggen)
Ingen Människa Är Illegal
Asylgruppen i Malmö
Asylgruppen i Lund
Aktion Mot Deportation
Papperslösa kvinnors rätt till skydd (Ain't I a Woman)
Vård för papperslösa (Röda korset)
Juridisk rådgivning för flyktingar och asylsökande (Rådgivningsbyrån)

Källor:

Socialstyrelsens dokument om papperslösa (PDF)
http://www.vardguiden.se/Sa-funkar-det/Halso-och-sjukvard/Asylsjukvard/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5170598
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5278562

Så många sidor jag orkade scanna ur en förbrukad ritbok.

Den här boken är förbrukad. Jag har ingenting fantastiskt att tillägga på ämnet, så det tänker jag inte göra. Bilder ska ju tala för sig själv har jag hört.